Nordnetbloggen
Angelica Alm
Privatperson

Krönika: Backslick-killen jag redan glömt namnet på

Hemmafest. Det är tydligen någon av våra vänner som fyller år och  de önskar sig saker som pastamaskiner, ett gott vin eller kaffekoppar som kostar mer än en middagsbuffé på Silja Line. Jag har klämt in mig i en klänning som jag vet sitter lite för tight över höfterna, men jag har tänkt att jag ska göra något åt det genom att bara ta högst fem chips ur de stora keramikskålarna som trängs på middagsbordet från Länna Möbler (avbetalning så klart). Högst fem.

Vi presenterar oss med namn, min man och jag, trots att jag vet att hälften av dem inte kommer komma ihåg vad jag heter om fyra import-öl och två smygcigaretter på den nyanlagda altanen på 150 kvm (avbetalning igen). Därefter börjar den vanliga rundan. ”Såååå…  vad jobbar du med?” Det är som att det är den nya standardfrasen efter att vackert-väder-frågan blev uttjatad någon gång i samband med att yuppienallen tågade in och gjorde människors arbete viktigare än någonsin.

Jag är förstås inte sämre, så jag frågar artigt tillbaka fastän jag egentligen har helt andra frågor jag vill ha svar på (vad drömmer du om? Vilken kultur har gjort mest intryck på dig? Nämn något som du är riktigt stolt över? Hur börjar du din dag? Vad är det roligaste du gjort?) . Det är snickare, logistikchefer och en och annan förskollärare (de blir vansinniga om man använder ordet dagisfröken). Men så är det alltid en kille. Med bakåtslickat hår och ett stelt leende på läpparna. Dagen till ära har han klätt ner sig och lämnat kavajen, näsduken och den matchande slipsen hemma. Han jobbar på bank. Men det säger han inte förstås. För jobbar man på bank så presenterar man sig i stil med: ”Jag arbetar inom Private Banking” eller ”Jag tar hand om företagskunder på…” Snickaren har redan ställt sig upp, kanske inser han att han trots allt tjänar mer än killen bredvid honom och förskolläraren verkar ha bestämt sig för att chipsskålen verkar mer intressant än det som händer runt bordet just nu. Men jag, jag lär mig aldrig. För jag tänker att jag äntligen, äntligen ska få prata ekonomi, aktier, investeringar på det där obehagligt entusiastiska sättet som jag vet att jag får när jag pratar om något jag verkligen brinner för.

Men killen vill inte alls prata utdelningsaktier. Han verkar faktiskt inte ens intresserad av att prata om ekonomi över huvud taget annat än för att tala om för mig hur saker och ting fungerar. Under mina bästa (och naivaste) stunder tänker jag att få människor faktiskt vill prata om sitt jobb på fritiden och att han kanske är trött. Trött på allt tjat om jobb och alla människor som påstår att den där aktien på aktietorget kommer ”vara framtidens H&M”. Men oftast så inser jag att jag inte passar in i mallen. Jag har ingen utbildning. Jag jobbar inte på bank. Jag har visserligen ett större aktiekonto än flertalet män i 55-års åldern, men han har byggt upp sin identitet kring allt han är och nu kommer en småfet småbarnsmamma med höfter som en gång fått komplimangen ”de är som gjorda för att föda barn med” och vill spela på samma planhalva.  En kvinna som tycker att ”släppa loss” inte innebär att gå på fest utan slips men som börjar gråta när någon misshandlar en hund på tv. En kvinna som utan utbildning blev en av Sveriges yngsta chefer någonsin och som läser fler böcker om ekonomi/personlig utveckling/ledarskap varje år än de flesta gör under en livstid.

När han till slut vänder det där stela leendet till ett överlägset hånflin kan jag inte låta bli. Jag ser min mans varnade blick från andra sidan rummet, för han vet vad som kommer. Men jag kan inte låta bli, trots att logistikchefen ställer artiga frågor som mildrar den dryga stämningen som sänkt sig över mitt vinglas med billigt boxvin från Tyskland. Jag misshandlar honom. Verbalt förstås, men lika iskallt och beräknande som om det var ett slag i magen.  Jag slår och slår och slår genom att ställa övertrevliga frågor som blir allt obehagligare att svara på. Jag använder den inte ont anande logistikchefen som en målvakt och jag kan inte hjälpa att jag både njuter och känner bitterhet. Det kunde ju ha blivit så bra. Vi hade kunnat ha så mycket att prata om, backslick-killen-som-jag-redan-glömt-namnet-på och jag. Istället har jag blivit personen som tagit upp mobbing i vuxen ålder och rättfärdigar det med tankar på Robin Hood.

När jag lämnar honom sitter leendet alltjämt påklistrat under den lika stela frisyren, men ögonen flackar och är blanka. Logistikchefen muttrar något om ”muggen” och reser sig samtidigt som mig. Jag är inte säker på att han ens förstått vad som precis hänt. I köket är stämningen en annan: förskolläraren verkar tycka att jag är himla trevlig och vill gärna ge mig tips om hur man skapar den bästa födelsedagstårtan. Jag lyssnar intresserat samtidigt som jag gräver ner handen djupt i chipsskålen.

 

Vad tycker du? Vill du läsa krönikor på Nordnetbloggen eller hör de hemma någon annanstans? Kommentera nedan eller följ mig på Twitter!

Angelica Alm
Privatperson

Finansiella instrument kan både öka och minska i värde. Det finns en risk att du inte får tillbaka de pengar du investerar.

 

Är du inte Nordnetkund? Kom igång med ditt sparande här!

Vill du veta mer om hur Nordnet behandlar dina personuppgifter, klicka här.

10
Lämna en kommentar

avatar
Nyast Äldst Mest gillade
Anonym

Intressant. Undrar om Bosse Backslick förstod att det var hans attityd som triggade igång dig.

Anonym

Det värsta är att jag tror att han bara tyckte att jag var ganska otrevlig… vilket iofs var sant 😉

Anonym

Tråkigt att du fick ta till den metoden men grymt bra skrivet! Väldigt beskrivande 🙂

Anonym

Tack Elin!

Anonym

Angelica, lilla gumman. Nu ska jag tala om för dig hur det ligger till 😉 …. Vi vill se mer krönikor!

Kan vi vara på väg mot ett nytt uttryck måntro. Istället för att armbåga sig fram – höfta dig fram!

Anonym

Haha, den har man ju hört! Tack för idag 🙂

Anonym

🙂 Gillar inte vuxenmobbing. Men folk i bankvärlden kan vara bra ibland och direkt korkade vid andra tillfällen. De har ju ofta en bra sits, som de ibland inte utnyttjar. Finansiell kunskap är inte viktigt, det är direkt livsavgörande. Kul läsning.
Men … Ödmjukhet är en dygd.

Anonym

Jag håller självklart med dig Uffe. Jag är vanligtvis väldigt ödmjuk men du vet det där med solen och fläckar…

Anonym

Haha, har en liknande historia. En relativt ny kollega berättar att han anmält sig till ett marathon lopp som går av stapeln om ett par månader. Då jag sprungit detta lopp tidigare och dessutom är anmäld igen, kommer jag med glada tillrop och berättar om vilken fantastisk stämning det var och att det är en ganska ”lätt” bana osv. Killen (ca hälften så gammal som jag, u.s. Marine typ) tittar på mig (40+, tvåbarnsmamma) och säger -jag spöar dig med en halvtimme, minst! Jag gick i mål som bästa svenska på 3.20 och mer än en halvtimme före honom! Typiskt… Läs mer »

Anonym

En obekant omgivning för en lågutbildad, landsbygdsboende låginkomstagare, vilket jag är. Som finner dessa skildringar mycket spännande. Intressanta inblickar i den urbana villamiljön. En djupdykning in i den skenbara välbeställdheten.

Nordnets veckobrev

Få Nordnets veckobrev varje måndagsmorgon med börsens viktigaste händelser. Vill du veta mer om hur Nordnet behandlar dina personuppgifter, klicka här.
Anmäl

Anmäl
Nordnets veckobrev
Få Nordnets veckobrev varje måndagsmorgon med börsens viktigaste händelser.

Vill du veta mer om hur Nordnet behandlar dina personuppgifter, klicka här.
Håll mig uppdaterad
Nordnets veckobrev

Få Nordnets veckobrev varje måndagsmorgon med börsens viktigaste händelser.
Vill du veta mer om hur Nordnet behandlar dina personuppgifter, klicka här.
Håll mig uppdaterad
close-link