Nordnetbloggen

Lösning för en effektiv flytträtt: 500:2-metoden

Tänk dig att du tecknar ett mobilabonnemang. Efter fem år erbjuds du bättre villkor hos konkurrenten och vill byta – men telekombolaget sätter stopp. Det här är verklighet på pensionsmarknaden. Lösning? 500:2-metoden.

Flytträtten på pensionsmarknaden är en långlivad och segdragen fråga. Det är inte utan att sparare kanske börjar tröttna. Är det så viktigt egentligen?

Det är det.

Tusentals sparare har pension som förvaltas i försäkringsbolag under extremt långa tidsperioder. Det kan handla om privata pensionsförsäkringar och om tjänstepension. En stor del av detta kapital har fortfarande inte flytträtt – spararen är dömd att för alltid stanna hos det bolag hen en gång valt. Utan flytträtt kan inte spararen visa sitt missnöje med dåliga villkor genom att rösta med fötterna, och lämna försäkringsbolaget. Det här är en obalans mellan kund och bolag som vi hittar på få marknader, om ens någon, annan marknad.

Pensionspåsar riskerar att ätas upp av avgifter

Sedan 2007 finns en lagstadgad flytträtt för alla pensionsförsäkringsavtal som slutits efter den 1 juli 2007. För pensionsförsäkringar äldre än så har försäkringsbolagen möjlighet att införa en frivillig flytträtt, vilket vi knappast behöver vara KTH-professorer för att räkna ut att den frivilligheten inte är särskilt utbredd.

Många mindre summor ligger helt enkelt och skräpar i försäkringar utan flytträtt, där det tas ut dels en fast årlig kostnad dels en rörlig årlig kostnad på hela kapitalet. Det innebär att spararen aldrig riskerar att få ut dessa ”småskvättar”, om de inte kan flyttas. De äts helt enkelt upp av avgifter under åren.

Avgifter hindrar flyttar

Regeringen presenterade i förra veckan förslag för hur den lagstadgade flytträtten, det vill säga fortfarande bara försäkringar tecknade efter 1 juli 2007, kan förbättras. Även om flytträtt finns för dessa försäkringar så hindras den inte sällan i praktiken av försäkringsbolagen tar ut höga avgifter för flytten, åtminstone inom det individuella tjänstepensionssparandet och det privata pensionssparandet.

Ska man flytta en försäkring måste man ha en tro på att kapitalet ska kunna växa mer hos det nya försäkringsbolaget. Men tas en hög avgift ut försvinner ju en del av kapitalet som skulle kunna placerats. På så vis får man både betala en flyttavgift och går miste om avkastning i den nya försäkringen.

Detta säger sig regeringen, med finansmarknadsminister Per Bolund, vilja ändra på.

Regeringen tänker fel

Enligt den lagrådsremiss man lämnade förra veckan ska försäkringsbolag endast få ta ut administrativa kostnader som härrör till den aktuella försäkringen. Med det menas bland annat anskaffningskostnader, och med det menas provisioner. Det vill säga provisioner som försäkringsbolaget har betalat till en förmedlare för att hen ska sälja försäkringen till spararen. Försäkringsbolaget har gjort bedömningen att provisionen kommer att betala sig via de avgifter som kunden kommer att betala under flera år.

Vill spararen ta sitt pick och pack och flytta försäkringen tidigare än försäkringsbolaget räknat med förstörs kalkylen, och då tycker regeringen att försäkringsbolagen ska ha rätt att ta ut en kostnad för det. Först tyckte regeringen att anskaffninskostnaderna kan sägas ha betalat sig efter fem år. Men i remissrundan sparkade försäkringsbolagen bakut; tio år ska det vara! Så regeringen vek ned sig. En sparare som efter fem år vill flytta sin försäkring måste nu betala av de så kallade ”anskaffningskostnader” som man anser återstår, motsvarande fem år. Om detta har jag uttalat mig i Dagens industri.

Förslag: 500:2-metoden

Jag tycker det är helt fel tänkt. Det är kund- och sparovänligt så det förslår. Varför ska jag bära de provisoner som försäkringsbolaget på eget bevåg ansett sig nödgade att betala för att få mig som kund? De är ju inte spararens problem, kostnaden är inte tagen efter ett beslut från kunden. Och fortfarande är det högst oklart hur hög denna flyttkostnad kan bli uttryckt i kronor och ören.

Jag har en egen alternativ lösning, som vore betydligt enklare och mer lättbegriplig för kunden. Jag kallar den 500:2-metoden. Eller 500:2-dieten, där dieten sätts på försäkringsbolagen som får vänja sig vid färre lukrativa försäkringsavtal till dåliga villkor och höga avgifter för flytt.

Låt det kosta max 500 kronor för flytt. Och låt flytten ta maximalt två månader. En maxtid behövs för att inte bolagen ska trötta ut spararna med långa handläggningstider och krånglig administration. En flytt ska inte få ta hur lång tid som helst.

Traditionell livförsäkring är en mer komplicerad sparform där kvarvarande sparare drabbas på flera sätt vid en flytt. Därför krävs extra tydlig information om kostnaden för flytt i samband med att en sådan försäkring tecknas. Och inom den kollektivavtalade tjänstepensionen finns inte problemet med orimliga flyttavgifter, även om flytträtten där är begränsad.

Men för fondförsäkring inom individuell tjänstepension och privat pensionssparande inklusive IPS finns inget hinder för att inte införa en mer transparent flytträtt.

500:2 skulle ge en mer effektiv flytträtt på riktigt.

Läs gärna Privata Affärers artikel på ämnet, där jag berättar mer om ”500:2”-metoden.

Finansiella instrument kan både öka och minska i värde. Det finns en risk att du inte får tillbaka de pengar du investerar.

 

Är du inte Nordnetkund? Kom igång med ditt sparande här!

Vill du veta mer om hur Nordnet behandlar dina personuppgifter, klicka här.

Lämna en kommentar

avatar

Nordnets veckobrev.

Få Nordnets veckobrev varje måndagsmorgon med börsens viktigaste händelser.

Vill du veta mer om hur Nordnet behandlar dina personuppgifter, klicka här.

Nordnets veckobrev.
Få Nordnets veckobrev varje måndagsmorgon med börsens viktigaste händelser.









Vill du veta mer om hur Nordnet behandlar dina personuppgifter, klicka här.
Håll mig uppdaterad
Nordnets veckobrev.

Få Nordnets veckobrev varje måndagsmorgon med börsens viktigaste händelser.
Vill du veta mer om hur Nordnet behandlar dina personuppgifter, klicka här.
Håll mig uppdaterad
close-link